(Vad är bästa musiken för att trösta bort obehaget? Uppenbarligen är det hur som helst inte Zayn… Äh, det blir väl Manson som vanligt.)
Så. Jag vaknade som moster. Sårbarheterna sitter på utsidan och alla förbannade jävla ljud från telefonen får mig att vilja skrika. Hm. Jag antar att jag har kontakt med alldeles för många människor just nu. Eller antar och antar, jag vet att jag har det.
Och lägenheten ser ur som en krigszon efter den här helgen då jag inte gjort annat än vilat. Disk överallt. Tomma saker. Mjölkpaket. Flaskor. Pizzakartonger. Kom dock på att jag ju faktiskt har en diskmaskin. Jag har ännu inte använt den men det kan nog vara dags nu. Om det går att fylla upp den. Vi kan ju alltid hoppas för shit vad det skulle underlätta.
Jag vill inte köra slut på mig själv, men samtidigt mår hjärnan inte alls bra av stöket, så jag ska försöka prioritera och tänka vettigt antar jag. Göra minsta möjliga för så stor utbetalning som möjligt.
Och allra först blir det att fylla den den diskmaskinen och se om jag kan få igång den 💪🏻
Känslorna åker karusell som aldrig förr höll jag på att skriva, men riktigt så illa är det kanske inte. Nej, inte i nivå med känslokarusellerna som var mitt liv innan DBT.
Jag känner mig ihålig ledsen och tom. Samtidigt som jag känner tacksamhet och någon form av glädje. Tacksamhet för att jag funnit en vän. På riktigt. Lika ledsen som jag var i söndags över utvecklingen med M, lika tacksam är jag idag, just för att han är min vän och han förstår mig på ett sätt jag inte vet om jag upplevt tidigare. Det jag började känna för honom behöver inte ens vara jag-kommer-bli-kär-i-dig-känslor. Det kan lika gärna vara så att jag helt enkelt bara känner en väldans massa glädje över att få ha honom i mitt liv. Det här med att bli förstådd och validerad och på riktigt accepterad- det är livgivande.
I söndags kände jag för sjuttioelfte gången för att ge upp det här med dejting. Det gör så ont när man är en så pass sårbar själ som jag är. Och det tar på krafterna att jobba emot den där masken som hela tiden vill upp. Masken som vill skydda mig från all eventuell smärta som finns.
Alla dessa insikter som slår mig konstant, det dränerar mig fullständigt. Det känns som att jag når nya insikter varenda jävla dag och gång på gång frågar jag mig själv hur jag kunnat missa dem. Masken och muren som suttit uppe sedan sjunde klass. Jag tänkte att det mesta av muren försvann med sminket, men nej, den har fortsatt ha sin makt över mig.
Genuina Mana. Mana utan mask. Det är vad jag strävar efter att bli. Att vara.
Och jag bara tjuter. Mina känslor beter sig som att någon jag haft en lång relation med just dumpat mig.
Det är rätt förnedrande det här och varför jag fortsätter vara såhär öppen i en jävla blogg vet jag inte. Jag förstår ingenting. Det känns som att jag blivit lurad fastän det nog egentligen inte stämmer. Att han saknat mig och längtat efter mig och haft svårt att sluta tänka på mig… Det behöver tydligen inte ha med känslor att göra.
Jag hatar hur trygg jag var. M kändes som den sista människan som skulle såra mig med tanke på vem han är och ändå ligger jag här, knäckt.
Det är patetiskt. Jag kan inte fortsätta såhär. Fortsätta låta män komma nära för att snart känna det som att jag inte duger.
Jag ville så gärna klicka med någon ny efter K. Jag ville det desperat mycket. Orkade inte fortsätta tråna efter ett liv som aldrig skulle kunna bli mitt.
Och in på scenen kom M. Som var så otroligt förstående. Lik mig på många sätt. De viktigaste. Jag ville lära av honom. Tog hans förslag om saker att hitta på tillsammans som ett tecken på att han kände samma sak som mig. Att han kände något. Jag förstår verkligen inte att jag kunde vara så fel ute. Är det jag som är blåst? Är jag det? K pratade också om saker vi skulle göra tillsammans, han kom till och med så långt fram som till julen, och se vart det tog mig.
Det är tredje gången det här året som jag går sönder på grund av en man. Jag gråter och känner mig så jävla ensam. Pinsam och patetisk. Förstår inte hur jag vågat hoppas och tro och drömma.
Jag kan inte fortsätta såhär. Mitt psyke håller inte. Jag kan inte äta och viljan att skada mig själv är överväldigande. Det går inte mer. Jag kan inte fortsätta släppa in män i mitt liv och hoppas på att de inte ska komma att göra mig illa. Jag var för krävande för U. K var inte redo. Och M känner inget.
Jag spillde kaffe på mitt vita linne innan jag ens hann smaka på det. Vilket nog är ganska beskrivande för hur jag mår idag. Som ett fläckat linne.
Eller jag vet inte. Sårbarheterna är hur som helst extrema. När Marsha Linehan beskrev personer med borderline som att de har tredje gradens brännskador på 90% av kroppen, att de saknar känslomässig hud och därför mår piss av minsta lilla beröring, är så right on. Idag är det verkligen precis så jag mår och hela mitt jag skriker att jag borde isolera mig, både fysiskt och online. Jag är så rädd och osäker och fylld av skam för att jag blir såhär.
Framför allt är jag rädd för att förstöra M. Så som jag blev förstörd av min relation med K. Jag kunde inte sätta gränser och vissa dagar spenderade vi kanske sex timmar på telefon och större delen av tiden var jag ett stöd för honom. Jag ville ju det. Ville stötta honom och finnas där och hjälpa honom ta sig ut ur lidandet utan alltför mycket emotionellt trauma i bagaget. Jag varken kunde eller ville sätta gränser och tillslut var jag så knäckt att jag inte längre ville leva. Att han några dagar senare valde att bryta vår relation var precis vad som behövde ske, men jag hade aldrig klarat av att ta det steget själv. Mina känslorna för honom blev starka på rekordtid, och samma sak för honom, och jag tvivlar inte en sekund på att jag hade fortsatt tills det blev min död om inte K satt stopp för det.
Det är därför jag inte kan vara sur på honom. Ja, han började ignorera mig. Och det var vidrigt. Men annars hade jag bitit mig fast som en igel. Inte för att vara jobbig utan för att när jag väl fallit, då är min lojalitet enorm. Jag är som en hund som skulle äta ihjäl sig om den fick fri tillgång till mat.
Nej, M är inte jag och han har redan visat vilken kompetens han besitter. Ändå är jag så fruktansvärt rädd. Rädd att infektera. Rädd att dränera. Rädd att förstöra. Att tillåta mig själv att falla för en människa innebär på många sätt ett mentalt krig och blodbad. Det kommer stundtals vara extremt jävla jobbigt och jag kommer behöva bekräftelse för att minska det där i mig som skriker att jag kommer bli lämnad.
Fan.
Det här är förnedrande. Och jag hatar att fortfarande vara den här personen. De här sidorna, som jag trott att jag lämnat bakom mig.
Jag gråter och försöker trösta mig själv. Försöker visa mig själv förståelse och omtanke men det är så otroligt svårt i det här fallet. Varför? Jag har svårt att tycka om mig själv när jag är 90% säker på att allt jag sprider runt mig är en jävla infektion av skit.
Det vore så mycket enklare att bara backa och hålla alla människor på avstånd. Och skönt att slippa berätta och förklara alla dessa saker om mig som gör mig till en komplicerad och uppmärksamhetstörstande skitunge.
Om drygt tre timmar ska mamma och jag på fotboll och även om en del av mig vill skippa det vet jag att jag behöver det. Komma ut i verkligheten istället för att isolera mig själv. Och insupa stämningen som jag är säker på kommer bli grym.
Men innan dess behöver jag vila så jag ska ta två Atarax och lägga mig i sängen. Förhoppningsvis kommer jag iallafall inte vara ännu skönare efteråt.
Jag borde vara så lycklig just nu. Eller, jag är det. Också.
Jag har haft två helt fantastiska dagar. M, som skulle vara min vän men tydligen ville vi båda annat. Han är en fantastisk man. Det är inte något jag säger bara för att han sitter på den där dumma Borderline-piedestalen. Han är fantastisk. Troligtvis en av de bästa personer jag någonsin haft lyxen att få ha i mitt liv. En introvert känslomänniska med självdisciplin och ett enormt intellekt. De mest magiska ögonen och ett sätt att lyssna som gör att jag verkligen känner mig sedd. Lugn och vältalig.
Jag skulle kunna fortsätta i timmar men min hjärna skriker efter sömn. Jag behöver dock skriva och försöka förstå vad som sker inom mig för just nu är jag i krig.
Ungefär en timme innan han skulle åka hem på kvällen kände jag hur jag började stänga av. Den där splittingen som jag lärt mig uppstår för att skydda mig själv. Och samtidigt som det skedde tryckte jag mig fysiskt allt närmre honom.
Jag ville att han skulle stanna en natt till. Eller allra helst resten av livet, men M är klok och kan det där med att använda wisemind och valde att åka hem. Förmodligen exakt vad vi båda behövde. Dagarna har varit intensiva. Så mycket känslor och för två introverta individer som oss är återhämtning viktigt.
Men jag kände mig mer och mer desperat. Vi gjorde oss redo att gå ut med Kami och jag fightades allt jag kunde för att stoppa tårarna som ville ut. Jag stoppade i mig fyra Atarax och gick in på toaletten för att kissa och tvingades medge för mig själv att det aldrig skulle gå att dölja. Eftersom M själv är en känslomänniska är rädd för att dra ned honom när jag själv faller och jag ville inte att han skulle se mina tårar. Tanken att han skulle behöva mötas av min sorg för att han tog det vettiga beslutet att åka hem… Det kändes inte alls okej. Inte någonstans.
Men jag kunde inte hålla det inne. Jag kämpade för att inte låta gråten bli hysterisk och vi tog promenaden tillsammans och min hjärna försökte ta in så mycket som möjligt av hans person innan det skulle vara för sent. Jag kämpade konstant mot hysterin och jag frågade honom om jag behövde noja över honom men det hjälpte fan inte.
När vi tog farväl vid porten såg han på mig med all den där ömheten han alltid utstrålar när han ser på mig och sade ‘Du behöver nog sova,’ och ännu en gång visade han hur välbehövlig han är i mitt liv. Han har ett lugn som smittar av sig och hjälper mig in på rätt väg.
Jag hann precis stänga ytterdörren om mig och låsa dörren innan tårarna på riktigt började spruta.
Och jag ligger här, i sängen, drygt 80 minuter senare, och även om gråten inte längre är konstant finns den där. Jag är så rädd. Mina känslor skriker åt mig att han inte kommer komma tillbaka. Logiskt vet jag ju att han haft fantastiska dagar precis som mig men den där rädslan, den biter sig fast. Jag känner mig rädd och osäker och önskar att jag låg i hans famn, samtidigt som jag splittar och kämpar emot tankarna om att jag borde lämna innan jag blir lämnad.
Ni hör ju. Den gamla kära Borderline-problematiken har sitt grepp om mig. Tankarna pendlar mellan att sätta upp honom på piedestalen och att vilja fly. Innan han hinner krossa mig.
Efter allt med K drömde jag så intensivt om det här. Att träffa någon som skulle få mig att känna och må bra och leva igen och nu när det har hänt, och det hela tiden känns som att jag blir mer och mer galen i honom, är jag nästan lamslagen av rädsla för att jaga bort honom.
Mina känslor säger att han aldrig kommer orka med mig. Att jag är för intensiv och för behövande. Att alla mina emotioner dränerar honom på energi. Att någon som han knappast skulle kunna falla på riktigt för en sådan som mig.
Jag har inte ens nämnt att jag igår somnade nästan direkt. Jag som har så svårt att somna om kvällarna och även vaknar många gånger varje natt, jag somnade fort och vaknade utvilad. Så ni ser ju, han är magisk. På fler sätt än ett.
Jag ska försöka sova nu. Det är nummer ett. Sedan imorgon kommer det bli kämpigt. Acceptans är alltid viktigt, och likaså självtröst, men mest kommer jag behöva jobba med wisemind och för att inte låta känslorna ta över helt.
Den här dagen. Vad ska jag säga? Den var otroligt välbehövlig för min själ.
M ville ta med mig till ett Naturreservat bortanför Lanna och vi bestämde att han skulle hämta upp mig vid tre, efter att Sofia varit här och hämtat Kami.
Såklart vaknade jag idag utmattad. Ville inte ställa in men frågade tillslut om vi ändå kunde skjuta på det en dag, men eftersom han skulle vara upptagen imorgon så tog vi det idag iallafall.
Jag sov så mycket jag kunde och sedan blev det en snabbdusch och lite Atarax för att hjälpa mig hålla pulsen nere. Jag var väldigt nervös, och när jag kom ut från trapphuset och letade efter hans bil, var jag darrig i kroppen.
Men såhär. Jag tror inte det finns en människa som är mer chill än M och jag slappnade ändå av relativt fort. Han är en sådan person jag kan vara tyst med utan att någon av oss tycker att det är jobbigt.
Och naturreservatet han tog mig till! Det är verkligen paradiset på jorden.
Vi gick runt där i ungefär två timmar och jag reagerade väldigt starkt på att stöta på lite kor. Det var bara så mäktigt allting. Smärtsamt vackert, på riktigt. Och ljuden. Fåglarna. Åarna.
Jag ville inte hem igen.
Men M följde med hit innan han drog till sig vid åtta och jag sitter här på balkongen, med ett glas alkoholfri rosé och lyssnar på Lana Del Rey och är rofylld. Inte det minsta dränerad av att ha varit social och det är ovanligt och värdefullt. Att komma ut i naturen och umgås med M och omslutas av hans lugn, det var precis vad jag behövde.
Idag lyckas jag av någon anledning känna omtanke för mig själv. Jag vet inte vad som är anledningen. Är det min förmåga att blotta mitt inre som ett uppskuret bröst? Är det alla mina tårar?
Jag har ingen jävla aning men är väldigt tacksam. Det är lättare att leva när jag inte föraktar varenda millimeter av mig själv. Lättare att ta hand om mig själv när jag faktiskt tycker att jag förtjänar omtanken.
Och fastän det känns som att jag kommer börja tjuta av minsta lilla pust är det lättare att andas.
Det krävs så himla lite för att jag ska fullkomligt krackelera när jag redan är så sårbar. Just denna gång var det elen, eller snarare tonlägen från mina föräldrar när jag ringde dem som fick allt att brista.
De märker det antagligen inte själva. Kanske skulle en person utan min känslighet inte ens ha reagerat.
Men jag gjorde det och det fick mig att vilja skrika Förstår ni inte att jag själv känner mig så jävla jobbig?! För så är det, när det är så kallade småsaker som gör att det rinner över för mig. Då finns det något hos mina föräldrar, eller kanske hos mig, eller alla tre. Hur som helst är det något som signalerar till mig att jag beter mig som en bortskämd skitunge som gnäller på skitsaker. Denna gång att min perkulator slår ut elen och jag efter gårdagen inte har råd att köpa en ny. Ur min synvinkel känns det som att jag ringer mina föräldrar, mer eller mindre hysterisk, när någon liten skitsak inte funkar och jag vill att de ska hjälpa mig. Eftersom jag själv är ett 37-årigt barn.
Efteråt lade jag mig i soffan och grät. En sådan där vidrig och högljudd gråt som jag får för mig att grannarna ska höra. Föraktet för mig själv är extremt och jag kan inte sluta tänka att jag vill skada mig själv. Förstöra mig själv. Förstöra det här jävla äcklet som är jag. För helvete vad jag har tröttnat nu. Fått nog av mig själv och all den här jävla inkompetensen.
Gråten slutar inte. Jag ligger i sängen. Huvudet bultar redan.
Äcklet. Hatet.
Jag ber att någon ska komma och rädda mig. Ta bort mig från allt det här som gör så jävla ont. Sådana som jag är inte gjorda för den här världen. Allt jag gör komplicerar. Och när jag tar bort masken och bara är bland andra människor, då känns det som att jag ses som en grinig ungjävel.
Jag orkar inte med det här. Alla saker blir så stora. Omöjliga. Jag är hungrig men förstår inte hur jag ska lyckas göra något ätbart. Och kaffe… Just nu kan jag inte ens förmå mig själv att lämna den här förbannade sängen.
Jag hade hoppats att jag skulle må iallafall skapligt idag, men så är inte fallet. Jag känner mig som en sårbar Bibelpapperstunn varelse med ett moln av sorg runtom sig.
Idag måste allt handla om att ta hand om mig själv. Vila upp mig och stärka mig själv så mycket det bara går inför matchen ikväll. Den tänker jag inte missa och det är alltid betydligt roligare att vara där om jag inte är en stel jävla pinne till människa som rycker till av minsta lilla ljud. Att vara ljudkänslig och gå på fotboll funkar inte särskilt bra ihop.
Jag ska försöka fokusera på att läsa. Och kanske sova. Vila min kropp som är jobbigt obekväm just nu.
Jag gick över gräset med Kami på kvällspromenaden, – en annan väg än jag vanligtvis tar om kvällarna! – och kände g l ä d j e. Efter helgen som varit är det väldigt stort. Och fantastiskt. Senast i eftermiddags hade jag tankar om att jag ville flytta in på något hem och bara timmar senare släppte något. En tyngd eller kanske ett mörker.
Och då började jag såklart fundera. Vad hade hänt mellan eftermiddagen och kvällspromenaden?
Jag får nästan svårt att inte börja tjuta när jag tänker på det för det får mig att känna mig extremt jävla inkapabel. Men såhär: idag åkte mamma och jag iväg till Dollarstore och Rusta och inhandlade saker till min balkong + att mamma och pappa hämtade ut ett paket åt mig som legat på Willys och väntat sedan i torsdags.
Det är nog själva maktlösheten som skapar det där mörkret. Balkongen har varit obrukbar och jag själv inte förmögen att ta mig iväg någonstans för att inhandla vad som behövdes. Fastän jag var helt slut när jag kom hem igen började jag fixa till där ute och det känns riktigt bra. Det enda som fattas är några dynor och växter. Kanske något litet bord också. Men annars är det färdigt och jag satt där på kvällen och läste.
Värre än det kanske paketet från Willys är. En så liten sak. För de allra flesta. För mig besvikelse och framför allt självhat för att jag inte kunnat ta mig iväg för att själv hämta ut paketet. Att be om hjälp med sådant är alltid jobbigt och att sedan vänta på att personen ska ha tid att hjälpa mig… Det skapar en känsla av hjälplöshet och, framför allt, förakt inför mig själv som person som påverkar mig så mycket mer än vad jag själv förstått.
Vad som fanns i paketet? En hylla till min dusch. En ganska simpel liten sak som ändå fyller mig med glädje. Varför? För att den minskar kaoset inne i duschen och skapar ett lugn, vilket är precis vad jag behöver.
Så jag känner ro nu. Är nyduschad och har tagit hand om ansikte och tänder och känner mig pepp för att gå på fotboll imorgon kväll med mamma. Men först ska jag bädda ned mig i sängen, med min hund som blir 16 år på torsdag, och läsa och njuta av lugnet i kroppen och skallen.
Mana Tunmats 