Etikett: affekt

Psykisk o/hälsa

101

Mana

Två dagar i rad som jag nästan bara sovit. Då kroppen varit fylld av små kryp och för det mesta för svag får att ens stå upp.

Det är fruktansvärt. Och det är stressande med en valp att ta hand om.

Jag tror att det är mina antidepressiva som jävlas. Jag minskade den dagliga dosen med sammanlagt 150 mg under höst/vinter och senaste gången var i januari. Symptomen jag har påminner för mycket om utsättningssymptomen för att det ska vara en tillfällighet.

Om jag vetat att det skulle vara såhär jobbigt så långt efteråt, då hade jag nog inte minskat såhär mycket. Det funkar liksom inte när jag har en valp att ta hand om. Martin är fantastisk och låter mig sova så mycket som möjligt men när han är på kontoret och jobbar hamnar såklart allt ansvar på mig. Att jag tog en paus i minskningen i januari var för att vi planerade valpköpet till slutet av februari. Jag tyckte att jag var smart och tog ett kompetent beslut, vilket jag nog också gjorde, men när det återkommande dyker upp sådana här dagar då jag bävar för att behöva lämna sängen, då känns det ändå rätt skitsamma.

Jag blir så stressad. Och ångestfylld. Sårbarheterna bara ökar och alla sensationer och intryck känns som en form av misshandel av mina sinnen. Helst skulle jag isolera mig i ett mörkt rum tills det här är över. Sova under någonting tungt som får kroppen att sluta upp med att vara så överjävlig.

Jag skulle behöva duscha nu men det kommer inte bli av. Det går inte. Det kräver för mycket tankeverksamhet och både mental och fysisk ork. Jag försöker lyssna på min kropp. Försöker acceptera verkligheten och validera mig själv men det är inte så jävla lätt. Inte när jag känner mig som ett jävla besvär till människa.

Psykisk o/hälsa

nittionio

Mana

Idag vill jag mest bara gråta.

Ingenting har hänt. Jag är inte ens ledsen. Det är bara för mycket just nu. 

Allting är obekvämt. Tanken på att dra på mig en BH gör att jag, på fullt allvar, får svårt att andas. Mensen har varit borta nästan två månader och nu är den tillbaka och det med full kraft. Vanligtvis skulle jag klara av att hantera det utan större problem men tillsammans med allt annat som pågår inom mig just nu blir det överjävligt. 

Igår sov jag nästan hela dagen. Det var enda tillfället jag fick ro från krypningarna i kroppen. Jag hatar när det händer. När det kryper och beter sig och allt jag kan tänka på är att jag vill ha något tungt över mig. 

Martin har varit sjuk några dagar och även om han idag mår så pass bra att han kan jobba har det ändå påverkat mig negativt. I tisdags och onsdags var jag så nöjd. Jag promenerade Knut och lagade mat och allmänt klarade av vardagen men igår och idag har det varit lika tufft som det innan var lätt. Jag är på väg mot burnout och försöker göra vad jag kan för att ta hand om mig själv så jag inte hamnar där. Problemet är bara att hjärnan inte riktigt fungerar, jag kan inte ta beslut eller tänka logiskt på egen hand, och allting med mig är så extremt sårbart just nu. Ljuden från telefonen. När Martin tuggar. Ett skall från Knut. Kläder som inte sitter bekvämt. Ögonen. Ljuset utifrån. Allt verkar få mig på bristningsgränsen.

Allt.

Men ljudet på telefon är återigen avstängt iallafall. Och Knut sover för stunden. Jag försöker andas djupt och ta en sekund i taget och tala lugnande med mig själv. Och så fort jag är klar här ska jag be om Martins hjälp. Att tänka och ta kompetenta beslut. Allt sådant funkar så mycket lättare när han hjälper mig.

Känslor, Psykisk o/hälsa

nittiofyra

Mana

Jag har svårt att finna ro. Att hantera förlusten av Kami har gått förvånansvärt bra men de senaste dagarna har bekymmer dykt upp som jag inte drabbats av på väldigt lång tid och jag vet inte om det beror på Kamis död eller det faktum att jag den här hösten, i sakta mak, börjat minska min dos antidepressiva.

Igår var jag vaken ungefär fem, sex timmar och iallafall fyra av dem var en jävla plåga. Det kröp i varenda liten del av min kropp förutom huvudet. Jag var för trött för att orka göra något vettigt åt det och låg mest i soffan och gjorde skumma rörelser med armar och ben för att försöka få de där krypningarna att minska, hela tiden medveten om hur skumt jag måste ha betett mig. Hur störigt det måste ha varit för Martin även om han, som alltid, enbart var stöttande.

Tillslut orkade jag inte kämpa mer så jag gick och lade mig. Klockan kan inte ha varit mycket mer än sex.

Och jag sov och vaknade till och sov och vaknade till och fortsatte så hela natten. Vaknade vid sju och hoppades att jag skulle orka hålla mig vaken för att på så sätt öka chanserna att få en så stabil och normal dag som möjligt. Jag lyckades till och med göra kaffe och var alldeles för stolt över det, men hann inte dricka mer än en halv kopp innan all kraft runnit ur mig.

Först vid elva lyckades jag ta mig upp och nu har jag varit vaken i ungefär en timme. Jag fixade nudlar till frukost/ lunch och har sedan dess försökt komma till ro. Kan inte släppa tanken på att jag borde ta mig ut. Det är det vettiga. Det bästa långsiktigt. Jag vet ju allt det där.

Men jag kan inte. Inte än. Alla ljud skär igenom min kropp. Stressen är påtaglig precis som ångesten och rädslan. Jag vill inte vara sådan här. Vill inte att Martin ska se mig såhär. När jag knappt fungerar alls.

Jag vill inte vara det där psykfallet jag alldeles för ofta ser mig som. Inte inför honom.

Psykisk o/hälsa

åttiosex

Mana

Vi får se om jag hinner skriva klart eller inte. Martin är iväg och köper mat och jag ligger kvar i hans soffa och försöker validera mig själv och inte fastna i självförakt.

Att vara nykär är alltid sårbart och jag brukar säga att jag hatar att vara det. Osäkerheten och ångesten som det alltid skapat inom mig. Men med Martin är det annorlunda. Jag är trygg med honom. Trygg i våra känslor. Allting med oss är så självklart och vi tycker båda två att det känns som att vi är två pusselbitar som hör samman.

Så vad är det som pågår nu då? Jag splittar vilket i sig inte är det minsta konstigt men likförbannat är det nästintill outhärdligt. Vi har umgåtts dygnet runt sedan i måndags och jag som vanligtvis behöver massor med egentid för att fungera känner inte minsta behov av att vara ensam, vilket jag snart kommer vara. Ensam. Vi ska sova åtskilda och imorgon är han upptagen med annat och mina känslor är i uppror.

Lite senare:

Pulsen rusar. Den som varit ovanligt bra under den här veckan med Martin och nu är den uppe i 110 när jag ligger ned i soffan.

Hur ska jag förklara vad som pågår inom mig? Jag försöker sätta upp den där masken så Martin inte ska förstå hur illa jag mår just nu men den är svår att hålla på plats. Och jag vet ju att han inte vill att jag har den på. Ändå kämpar jag allt jag kan för att trycka ned alla jäkla känslor. Jag vet hur jag borde bete mig men gör ändå det motsatta. Idiotiskt, men jag vill skydda honom.

Det är mycket. Omställningen och att ryckas upp ur den här bubblan jag levt i i snart en vecka. Och larmen som försöker få mig att tro att en riktig separation är på gång. Och så det där att jag inte vetat vad planen är. Jag har inte heller frågat, inte förrän för någon timme sedan, och det beror på min ständigt närvarande rädsla för att bli ratad. Plus att jag vetat att detta, att vara ifrån varandra, vilket är fullkomligt oundvikligt och väldigt bra för oss båda, skulle kicka igång massa jobbiga känslor inom mig.

Känsloreglering. Denna förbannade färdighet. Just nu har jag ingen aning om hur jag ska göra.

Och jag känner mig så jävla manipulativ. Jag kommer inte ifrån den känslan. Jag får inte som jag vill och mitt psyke börjar bråka. Visserligen försöker jag ju dölja det, låtsas att jag är okej, men ändå känns det manipulativt.

Min fysiska kropp vill fly, men det kan jag ju inte. Jag är inte hemma. Är i Kumla och fullkomligt okapabel att ta mig hem på egen hand. Jag försöker acceptera men då hotar tårarna att bryta ut. Istället försöker jag få mig själv att stänga av. Jag får absolut inte gråta. Inte nu. Inte förrän jag är ensam. Allt annat vore manipulativt.

Jag är fast i ett krig, i mig själv, och jag vet inte hur jag ska hantera det. Hur jag ska lyckas bete mig som en vettig, kapabel människa.

Psykisk o/hälsa

sjuttiofyra

Mana

Skrivet i affekt

Det krävs så himla lite för att jag ska fullkomligt krackelera när jag redan är så sårbar. Just denna gång var det elen, eller snarare tonlägen från mina föräldrar när jag ringde dem som fick allt att brista.

De märker det antagligen inte själva. Kanske skulle en person utan min känslighet inte ens ha reagerat.

Men jag gjorde det och det fick mig att vilja skrika Förstår ni inte att jag själv känner mig så jävla jobbig?! För så är det, när det är så kallade småsaker som gör att det rinner över för mig. Då finns det något hos mina föräldrar, eller kanske hos mig, eller alla tre. Hur som helst är det något som signalerar till mig att jag beter mig som en bortskämd skitunge som gnäller på skitsaker. Denna gång att min perkulator slår ut elen och jag efter gårdagen inte har råd att köpa en ny. Ur min synvinkel känns det som att jag ringer mina föräldrar, mer eller mindre hysterisk, när någon liten skitsak inte funkar och jag vill att de ska hjälpa mig. Eftersom jag själv är ett 37-årigt barn.

Efteråt lade jag mig i soffan och grät. En sådan där vidrig och högljudd gråt som jag får för mig att grannarna ska höra. Föraktet för mig själv är extremt och jag kan inte sluta tänka att jag vill skada mig själv. Förstöra mig själv. Förstöra det här jävla äcklet som är jag. För helvete vad jag har tröttnat nu. Fått nog av mig själv och all den här jävla inkompetensen.

Gråten slutar inte. Jag ligger i sängen. Huvudet bultar redan.

Äcklet. Hatet.

Jag ber att någon ska komma och rädda mig. Ta bort mig från allt det här som gör så jävla ont. Sådana som jag är inte gjorda för den här världen. Allt jag gör komplicerar. Och när jag tar bort masken och bara är bland andra människor, då känns det som att jag ses som en grinig ungjävel.

Jag orkar inte med det här. Alla saker blir så stora. Omöjliga. Jag är hungrig men förstår inte hur jag ska lyckas göra något ätbart. Och kaffe… Just nu kan jag inte ens förmå mig själv att lämna den här förbannade sängen.