nittionio

Idag vill jag mest bara gråta.

Ingenting har hänt. Jag är inte ens ledsen. Det är bara för mycket just nu. 

Allting är obekvämt. Tanken på att dra på mig en BH gör att jag, på fullt allvar, får svårt att andas. Mensen har varit borta nästan två månader och nu är den tillbaka och det med full kraft. Vanligtvis skulle jag klara av att hantera det utan större problem men tillsammans med allt annat som pågår inom mig just nu blir det överjävligt. 

Igår sov jag nästan hela dagen. Det var enda tillfället jag fick ro från krypningarna i kroppen. Jag hatar när det händer. När det kryper och beter sig och allt jag kan tänka på är att jag vill ha något tungt över mig. 

Martin har varit sjuk några dagar och även om han idag mår så pass bra att han kan jobba har det ändå påverkat mig negativt. I tisdags och onsdags var jag så nöjd. Jag promenerade Knut och lagade mat och allmänt klarade av vardagen men igår och idag har det varit lika tufft som det innan var lätt. Jag är på väg mot burnout och försöker göra vad jag kan för att ta hand om mig själv så jag inte hamnar där. Problemet är bara att hjärnan inte riktigt fungerar, jag kan inte ta beslut eller tänka logiskt på egen hand, och allting med mig är så extremt sårbart just nu. Ljuden från telefonen. När Martin tuggar. Ett skall från Knut. Kläder som inte sitter bekvämt. Ögonen. Ljuset utifrån. Allt verkar få mig på bristningsgränsen.

Allt.

Men ljudet på telefon är återigen avstängt iallafall. Och Knut sover för stunden. Jag försöker andas djupt och ta en sekund i taget och tala lugnande med mig själv. Och så fort jag är klar här ska jag be om Martins hjälp. Att tänka och ta kompetenta beslut. Allt sådant funkar så mycket lättare när han hjälper mig.