nittioett

Jag är nojig idag. Nojig och rädd att det ska ringa på dörren, så som jag brukade vara. Förut var det ett heltidsjobb att inte gå under av rädsla. Ångesten och skräcken fanns alltid där. Men efter att Sofia och jag flyttat blev det bättre och under åren som gått sedan dess har det hela tiden blivit bättre och bättre till att landa där jag är idag – på en plats där nojan inte dyker upp ofta alls.

Här hos Matin har jag aldrig upplevt det trots att han bor på bottenvåningen och jag ofta har den franska balkongen öppen. Nojen har blivit så pass sällsynt att jag inte ens tänkt på hur stort det här är.

Men så hörde DHL av sig till Martin igår. Gällande en leverans. Han valde att den skulle skickas till Ica men jag har ändå varit orolig. Inte alls så rädd som jag skulle ha varit om risken varit stor att någon skulle dyka upp här men tillräckligt rädd för att aldrig kunna slappna av helt och vissa stunder har jag varit på väg att fly. Gömma mig. I helvetshålan som var mitt hem under 10, 11 år brukade jag gömma mig i köket. Krypa ihop i fosterställning och där var jag fast tills Sofia eller någon annan kom och ”räddade” mig. I lägenheten efter det hade jag aldrig en sådan plats och jag har inte ens tänkt tanken i min lilla etta. Ändå sitter det där. I kroppen och hjärnan. Impulsen att fly för att de uniformerade, som jag idag är väl medveten om inte finns, inte ska kunna ta mig.

Så jag är extra sårbar idag. Plus att jag idag börjat minska min dos antidepressiva vilket såklart gör mig ännu mer sårbar. Men ändå är jag okej. Jag har skrivit brev och stickat, tagit en längre promenad med Kami. Läst. Ätit både frukost och lunch. I eftermiddag ska Martin och jag jogga och hjärnan känns trots allt ganska stabil mitt i allt.

Jag känner mig stark. Och kompetent.