medicin – Mana Tunmats

101

10 april, 202410 april, 2024 Mana

Två dagar i rad som jag nästan bara sovit. Då kroppen varit fylld av små kryp och för det mesta för svag får att ens stå upp.

Det är fruktansvärt. Och det är stressande med en valp att ta hand om.

Jag tror att det är mina antidepressiva som jävlas. Jag minskade den dagliga dosen med sammanlagt 150 mg under höst/vinter och senaste gången var i januari. Symptomen jag har påminner för mycket om utsättningssymptomen för att det ska vara en tillfällighet.

Om jag vetat att det skulle vara såhär jobbigt så långt efteråt, då hade jag nog inte minskat såhär mycket. Det funkar liksom inte när jag har en valp att ta hand om. Martin är fantastisk och låter mig sova så mycket som möjligt men när han är på kontoret och jobbar hamnar såklart allt ansvar på mig. Att jag tog en paus i minskningen i januari var för att vi planerade valpköpet till slutet av februari. Jag tyckte att jag var smart och tog ett kompetent beslut, vilket jag nog också gjorde, men när det återkommande dyker upp sådana här dagar då jag bävar för att behöva lämna sängen, då känns det ändå rätt skitsamma.

Jag blir så stressad. Och ångestfylld. Sårbarheterna bara ökar och alla sensationer och intryck känns som en form av misshandel av mina sinnen. Helst skulle jag isolera mig i ett mörkt rum tills det här är över. Sova under någonting tungt som får kroppen att sluta upp med att vara så överjävlig.

Jag skulle behöva duscha nu men det kommer inte bli av. Det går inte. Det kräver för mycket tankeverksamhet och både mental och fysisk ork. Jag försöker lyssna på min kropp. Försöker acceptera verkligheten och validera mig själv men det är inte så jävla lätt. Inte när jag känner mig som ett jävla besvär till människa.

Känslor, Psykisk o/hälsa

nittiotvå

29 september, 202330 september, 2023 Mana

Det har gått så lätt för mig att glida in i en vardag, och ett liv, med Martin. Lätt och smidigt utan några som helst krockar. Att två personer kan passa så bra ihop som vi gör, det hade jag nog aldrig trott var möjligt. Tillsammans med honom är det mesta så mycket enklare. Det är lättare att finna en mening med att gå upp ur sängen varje dag och hela tiden skapar vi nya saker att se fram emot. Små saker. Stora saker. Vardag och äventyr.

Jag är så lycklig, precis som jag skrivit x antal gånger tidigare. Inget ligger och skaver mellan oss. Han förstår mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt och han validerar mig per automatik. Ändå sitter jag här i soffan, efter en otroligt mysig kväll, och har nyss stoppat i mig fyra Atarax. Martin ligger och sover och jag har lugnat ned min hjärna med läsning men just nu är det tufft. Min hjärna spökar med mig igen och det kommer på riktigt från ingenstans. Den där rädslan för att bli lämnad. Den enda trigger jag kan komma på är att vi lite kort pratade om när vi bestämde oss för att bara vara vänner, något som egentligen var bra. Det var på väg att gå för fort fram och jag hade inte helt släppt K. Dessutom gav det oss en chans att bygga relationen på vänskap.

Jag vet att vi är på samma plats. Att vi vill samma saker och är exakt lika tacksamma för att vi funnit varandra. Jag vet att han vill ha en framtid tillsammans med mig och när han ser på mig finns inget annat än kärlek i hans ögon. Och allting är så lugnt och smidigt mellan oss. Vi har inte ens varit griniga på varandra.

Så varför har den där separationsångesten/skräcken dykt upp? Hur kan det vara så svårt att våga lita till mitt förnuft när känslorna skriker att jag inte alls är värd det här. Att Martin, och det här livet vi håller på och bygger med varandra, är för fint för mig? Att jag inte är värdig. Värd. Att jag är en alldeles för dålig person för att förtjäna att må såhär bra.

Det är svårt när känslorna bråkar. När de tar sig in trots att jag är omgiven av lugn och helande krafter. Jag älskar det här livet för mycket. Det är på riktigt som att hitta hem. Och hur kan jag vara värd det?

Nu ska jag stoppa öronproppar i öronen och låta tabletterna verka medan jag fortsätter läsa tills jag är redo att lägga mig intill den här mannen som på kort tid blivit så obeskrivligt viktig för mig och mitt välbefinnande.

Han är magisk.

Psykisk o/hälsa

nittioett

6 september, 20236 september, 2023 Mana

Jag är nojig idag. Nojig och rädd att det ska ringa på dörren, så som jag brukade vara. Förut var det ett heltidsjobb att inte gå under av rädsla. Ångesten och skräcken fanns alltid där. Men efter att Sofia och jag flyttat blev det bättre och under åren som gått sedan dess har det hela tiden blivit bättre och bättre till att landa där jag är idag – på en plats där nojan inte dyker upp ofta alls.

Här hos Matin har jag aldrig upplevt det trots att han bor på bottenvåningen och jag ofta har den franska balkongen öppen. Nojen har blivit så pass sällsynt att jag inte ens tänkt på hur stort det här är.

Men så hörde DHL av sig till Martin igår. Gällande en leverans. Han valde att den skulle skickas till Ica men jag har ändå varit orolig. Inte alls så rädd som jag skulle ha varit om risken varit stor att någon skulle dyka upp här men tillräckligt rädd för att aldrig kunna slappna av helt och vissa stunder har jag varit på väg att fly. Gömma mig. I helvetshålan som var mitt hem under 10, 11 år brukade jag gömma mig i köket. Krypa ihop i fosterställning och där var jag fast tills Sofia eller någon annan kom och ”räddade” mig. I lägenheten efter det hade jag aldrig en sådan plats och jag har inte ens tänkt tanken i min lilla etta. Ändå sitter det där. I kroppen och hjärnan. Impulsen att fly för att de uniformerade, som jag idag är väl medveten om inte finns, inte ska kunna ta mig.

Så jag är extra sårbar idag. Plus att jag idag börjat minska min dos antidepressiva vilket såklart gör mig ännu mer sårbar. Men ändå är jag okej. Jag har skrivit brev och stickat, tagit en längre promenad med Kami. Läst. Ätit både frukost och lunch. I eftermiddag ska Martin och jag jogga och hjärnan känns trots allt ganska stabil mitt i allt.

Jag känner mig stark. Och kompetent.