101

Två dagar i rad som jag nästan bara sovit. Då kroppen varit fylld av små kryp och för det mesta för svag får att ens stå upp.

Det är fruktansvärt. Och det är stressande med en valp att ta hand om.

Jag tror att det är mina antidepressiva som jävlas. Jag minskade den dagliga dosen med sammanlagt 150 mg under höst/vinter och senaste gången var i januari. Symptomen jag har påminner för mycket om utsättningssymptomen för att det ska vara en tillfällighet.

Om jag vetat att det skulle vara såhär jobbigt så långt efteråt, då hade jag nog inte minskat såhär mycket. Det funkar liksom inte när jag har en valp att ta hand om. Martin är fantastisk och låter mig sova så mycket som möjligt men när han är på kontoret och jobbar hamnar såklart allt ansvar på mig. Att jag tog en paus i minskningen i januari var för att vi planerade valpköpet till slutet av februari. Jag tyckte att jag var smart och tog ett kompetent beslut, vilket jag nog också gjorde, men när det återkommande dyker upp sådana här dagar då jag bävar för att behöva lämna sängen, då känns det ändå rätt skitsamma.

Jag blir så stressad. Och ångestfylld. Sårbarheterna bara ökar och alla sensationer och intryck känns som en form av misshandel av mina sinnen. Helst skulle jag isolera mig i ett mörkt rum tills det här är över. Sova under någonting tungt som får kroppen att sluta upp med att vara så överjävlig.

Jag skulle behöva duscha nu men det kommer inte bli av. Det går inte. Det kräver för mycket tankeverksamhet och både mental och fysisk ork. Jag försöker lyssna på min kropp. Försöker acceptera verkligheten och validera mig själv men det är inte så jävla lätt. Inte när jag känner mig som ett jävla besvär till människa.