Jag älskar det här livet vi håller på och bygger upp tillsammans. Kanske låter det konstigt, att jag två dagar efter mitt ångestinlägg, skriver om hur jag älskar det här livet. Men livet är ju inte så svartvitt. Inte alls. Det går att kämpa med stor ångestproblematik och älska sitt liv och det är precis vad jag gör.
Idag åkte vi på Knutflykt till Kristinehamn. Martin hade aldrig sett Picassostatyn och eftersom det är så vackert i Kristinehamns skärgård tyckte jag att det var ett utmärkt utflyktsmål en röd dag som denna. Dessutom är det perfekt att fira Beltaine och vårens ankomst i naturen.
Vi tog med kaffe och äppelpajen som blev kvar från igår och Knut fick passivitetsträna i en för honom helt ny miljö. Det var fantastiskt.
Dessutom är det den första maj idag vilket innebär att det är exakt två månader tills vi får tillgång till lägenheten och som vi längtar. Den ligger på bottenvåningen av ett tvåvåningshus och vi kommer ha en alldeles egen tomt där vi ska spendera typ hela sommaren. Jag har inte haft tomt sedan jag bodde hemma och Martin har aldrig haft en så det känns speciellt för oss båda. Allt med lägenheten känns rätt speciellt i och för sig. Precis som resten av livet tillsammans med Martin och Knut gör ❤️
Det är så mycket när det kommer till det här med att ha valp som är ångestframkallande för mig.
Veckorna innan vi skulle hämta hem Knut kunde jag inte släppa tanken om att allt måste bli perfekt den här gången.
Kiba köptes på en bensinmack och Kami var tänkt som en hjälp för att minska Kibas rädslor. Kiba var alltid speciell. Att han inte var åtta veckor när vi hämtade hem honom blev så småningom uppenbart även för mig. Innan honom hade jag aldrig haft en hund och trots mitt överflöd av utläst hundlitteruatur inför att han blev min var det ändå inget som kunnat förbereda mig på hur det verkligen skulle bli.
Det är så mycket där. Så mycket med Kiba och Kami som gör att jag trycker ned mig själv. Främst hur Kiba blev köpt (jag var jävligt naiv och trodde på fullt allvar att allt gick rätt till) och med Kami handlade det mer om hans skällande. Jag vet inte om jag brukade inbilla mig folks blickar, om de verkligen var sådär dömande som jag fick för mig.
Och sedan alla år av festande, pillerknaprande och självskadebeteende. Så många gånger har jag sågat mig själv till de förbannade fotknölarna mentalt när det kommit till mitt hundägarskap.
Och nu, 17 år efter att jag först blev matte har jag nu en ny valp att ta hand om. Att uppfostra. Veckorna innan vi hämtade hem Knut var oändligt långa. Det kändes som att minuterna segade sig förbi. Allt skulle som sagt gå rätt den här gången. Jag var ju ingen nybörjare längre och dessutom hade jag två valpar samtidigt förra gången, hur svårt kunde det egentligen bli med en?
Idag har vi varit på valpkurs. Första sessionen. En fantastisk hundtränare håller i kursen (Hardstyles) och om någon skulle fråga mig hur det gick skulle jag ärligt säga att det gick bra. Jag fick väldigt mycket bekräftat, att så som jag tänkt stämmer. Det var också kul, både att träna med Knut men också se Martin utvecklas framför ögonen på mig. Vi fick bra läxor och det var precis så lärorikt som jag tänkt mig.
Ändå ligger jag här i sängen med en ångest som försöker inbilla mig att allt står i brand. Att problemen vi har med Knut, problem som jag egentligen vet är helt vanliga valpproblem, är mitt fel. Att jag skapar dem pga mina mentala problem. Jag kan inte komma bort från de där hemska och själadödande tankarna om att psykfall som jag inte borde ha hund.
Det är så tärande. Och Martin är ett under av tålamod, validering och kärlek. Utan honom hade det här aldrig gått. Någonstans längs vägen har jag förlorat all tro på mig själv som hundägare och jag hatar det, för någonstans där inne är det en röst som skriker att jag visst är kompetent som fan.
Men det är mycket annat också som pågår. Hela jag är en enda stor sårbarhet och jag misstänker att jag närmar mig en burnout igen. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska lyckas stoppa det. Martin och jag ska flytta till en fantastisk lägenhet i juli och det kräver en hel del av oss innan vi är redo för flytt. Allt som ska lösas. Försäkringskassan som ska kontaktas och alla förbannade intyg och skit som måste in. Visningar av lägenheter. Kontakt med myndigheter. Folk. Jag är så mentalt slutkörd och vill hälften av tiden inte lämna Martins lägenhet. Plötsligt har även Kumla blivit hektiskt och påträngande och fyllt med människor och deras dömande blickar. Och så är det Beltaine imorgon, något jag såklart vill fira men som just nu mest bara känns energikrävande.
Jag har några riktigt fina dagar och stunder bakom mig. Som förra lördagen, då Martin, Knut och jag åkte till Västerås och hälsade på Emma och Sofia. Vi spanade in deras mysiga lägenhet, blev bjudna på kycklingsallad och promenerade längs hamnen.
Emma, Sofia och Knut
Eller i måndagas när vi vandrade runt Säbylundsjön.
Och i torsdags när vi åkte till Snavlunda och lät Knut leka fritt med sin boll innan vi gick på visning av en lägenhet vi drömmer om att få bo i.
I fredags gick vi runt Söderhavet.
Och igår åkte vi ut på landet och träffade familj och släkt till Martin och lät Knut leka med hundar och tigga till sig kärlek från alla och envar.
Men blandat med detta har jag också haft riktigt jävla tufft. Dagar utan ork då det varit svårt bara att lämna soffan. Stunder då det krypt så mycket i kroppen att jag inte kunnat få ro, alls. Idag är jag slutkörd och less och det kryper i kroppen och dunkar i huvudet och jag är inte alls närvarande.
Jag sover mycket, fortfarande. Till sen eftermiddag oftast. De dagar jag är vaken mer än kanske åtta, nio timmar är få och om det inte vore för alla promenader vi lyckas klämma in mellan tiden jag sover så skulle jag vara helt knäckt nu. Det tär som fan på psyket att vara såhär slutkörd, matt och obekväm i kroppen.
Ändå otroligt glad för de fina stunder vi har. Jag längtar hela tiden efter mer. Mer tid i naturen. Längre promenader. Mer träning med Knut. Jag vill inte ligga i ett mörklagt rum och älta allt som är jobbigt när solen skiner ute och jag har en hund som längtar efter att komma ut i naturen han med.
Två dagar i rad som jag nästan bara sovit. Då kroppen varit fylld av små kryp och för det mesta för svag får att ens stå upp.
Det är fruktansvärt. Och det är stressande med en valp att ta hand om.
Jag tror att det är mina antidepressiva som jävlas. Jag minskade den dagliga dosen med sammanlagt 150 mg under höst/vinter och senaste gången var i januari. Symptomen jag har påminner för mycket om utsättningssymptomen för att det ska vara en tillfällighet.
Om jag vetat att det skulle vara såhär jobbigt så långt efteråt, då hade jag nog inte minskat såhär mycket. Det funkar liksom inte när jag har en valp att ta hand om. Martin är fantastisk och låter mig sova så mycket som möjligt men när han är på kontoret och jobbar hamnar såklart allt ansvar på mig. Att jag tog en paus i minskningen i januari var för att vi planerade valpköpet till slutet av februari. Jag tyckte att jag var smart och tog ett kompetent beslut, vilket jag nog också gjorde, men när det återkommande dyker upp sådana här dagar då jag bävar för att behöva lämna sängen, då känns det ändå rätt skitsamma.
Jag blir så stressad. Och ångestfylld. Sårbarheterna bara ökar och alla sensationer och intryck känns som en form av misshandel av mina sinnen. Helst skulle jag isolera mig i ett mörkt rum tills det här är över. Sova under någonting tungt som får kroppen att sluta upp med att vara så överjävlig.
Jag skulle behöva duscha nu men det kommer inte bli av. Det går inte. Det kräver för mycket tankeverksamhet och både mental och fysisk ork. Jag försöker lyssna på min kropp. Försöker acceptera verkligheten och validera mig själv men det är inte så jävla lätt. Inte när jag känner mig som ett jävla besvär till människa.
Shit vad jag är trött och sårbar idag. Martin jobbade på kontoret igår vilket per automatik innebär mer ansvar om Knut för mig och fastän det gick väldigt väldigt bra får jag idag betala priset för det.
Jag sov länge. För länge. Och ligger nu i soffan och har svårt att koppla av medan Martin och Knut är på lunchpromenad. Egentligen hade jag velat vara med. Solen skiner och det är varmt ute och med andra ord perfekt för en mysig promenad tillsammans.
Men jag försöker ta kompetenta beslut och eftersom det går skippade jag den här promenaden och hoppas att jag snart kommer må iallafall lite bättre. Som det är nu är jag rädd för när jag behöver ta på mig BH. När jag var barn var det trosor och strumpor jag hade problem med. Trosor är sällan ett problem längre. Strumpor är jag noga med att hitta rätt typ. Men BH… Det går liksom inte att komma ifrån det extrema obehaget. Och när jag är sårbar som idag då brukar BH ofta innebära tårar och alldeles för ofta även en form av panik.
I början hade jag svårt att ta in att han verkligen var min. Min person. Min parter. Min pojkvän. Martin liksom.
Det låter väl som en kliché, att jag inte trodde att sådana som han fanns. Att jag aldrig trodde att en annan person skulle kunna matcha mig så bra. Så perfekt. Att kalla honom min andra halva, det är precis så det är.
Snart har vi varit tillsammans nio månader. Varje månad har vi tänkt att uppmärksamma den 18e, datumet då vi blev tillsammans, för varenda månad vi spenderar tillsammans är fanimig helig. Ändå glömmer vi det. Varenda gång. Varför? För att det känns som att det alltid varit vi två och därför är en ynka månads skillnad inget att lägga direkt vikt vid.
Och han förundrar mig. Nästan varje dag. Han säger saker. Gör saker. Sådant som gör mig paff. Sådant som får mig att känna mig accepterad och, faktiskt, normal. När jag är uppstressad och överväldigad och andra skulle se mig som grinig, då ser han det som pågår inom mig. Han ser hur jobbigt jag har det och istället för att fräsa tillbaka till mig frågar han om det finns något han kan hjälpa mig med. Förstår ni hur fantastiskt det är?
Och alla gånger jag inte klarar av att göra diverse saker. Laga mat. Gå ut med Knut. Diska. Ta en dusch.
Aldrig någonsin tillåter han att jag känner mig dålig. När jag trycker ned mig själv stoppar han mig och när jag inte orkar annat än att sova, då gör han allt han kan för att hjälpa mig att vila upp mig.
Och nu har vi en hund tillsammans. Går det att ge mig ett större commitment än så?
Ja, jag förundras av honom och av vad som blivit av mitt liv och kanske allra mest över hur mycket jag utvecklats under tiden han funnits vid min sida. Hur jag börjat ta för mig mer. Vågar prata med folk. Föra samtal med främlingar på stan. Och så själva den grejen att jag som alltid hatat att vara nykär och hela mitt liv mer eller mindre konstant inte vågat lita på att andra tycker om mig. Med Martin har jag varit trygg sedan det blev vi. Inte en sekund har jag tvivlat på honom eller hans känslor för mig. Den här tryggheten, det är inget jag är van vid och nu har den blivit min vardag.
Påsken har aldrig riktigt varit min grej. Jag minns inte mycket av det från barndomen men när jag kom upp i tonåren brukade påsk och hela våren i sig innebära väldigt mycket ångest. Det har med åren runnit bort men det är först i år jag verkligen tagit vara på påsken genom att åka på utflykter med Martin och Knut.
I fredags åkte vi till Tiveden och gick en slinga på strax under tre kilometer där vi gick längs med vattnet ut till en udde. Martin fick syn på en Citrusfjäril vilket tydligen ska innebära att det blir en varm sommar och Knut passade på att smaka på vattnet.
Senare på eftermiddagen lät vi honom leka av sig i en hundrastgård (med alldeles för mycket lera, men lycklig hund= lycklig matte).
I lördags åkte vi iväg till Nora för att utsätta Knuten för lite mer stad och människor vilket gick kanon. Martin hade som vanligt med sig kameran och tog fina bilder både på Knut och omgivningen.
Allra bäst var det dock idag om jag får bestämma. Vi besökte ett naturreservat utanför Arboga (Gökriksudden) där ingen av oss tidigare varit och vi hamnade på en otrolig plats. Skön promenad i djup skog och med glimtar av Hjälmaren och tillslut fann vi en superfin grillplats.
Knut är nu härligt slut och morgondagen ska vi ägna åt pälsvård. Dusch och föning. Inte hans favoritsyssla men vi tycker att det är nog så kul ☺️ Och jag, jag är otroligt lycklig.
Helvete vad jag saknat att blogga! Det var aldrig meningen att sluta. Jag behövde betala för att förnya mitt domännamn, pengar jag inte hade just då och därför tänkte jag att jag lika gärna kunde sluta. Men shit så jag saknat det! Det finns så mycket att skriva om, speciellt nu när jag och Martin har en valp tillsammans. Valpen, Knut, är ju världens finaste och vi åker på många Knutflykter tillsammans och även fast jag ofta är helt utslagen pga allt det innebär att ha valp så är det också det absolut bästa för min mentala hälsa.
Allra första mötetNere i Skåne när vi skulle hämta hem honomHussemysEfter att vi rakat nosen för första gången
Martin tar så sjukt fina bilder på det lilla odjuret ❤️
Förra veckan fick han som tolvveckorsspruta och imorgon blir han officiellt tre månader. Mamma och pappa är nere i Spanien och har inte träffat landpirayan ännu och jag längtar efter att de ska få träffa honom. Våran lilla morgonterrorist.
Mana Tunmats 