Etikett: hundägande

Det är så mycket när det kommer till det här med att ha valp som är ångestframkallande för mig.

Veckorna innan vi skulle hämta hem Knut kunde jag inte släppa tanken om att allt måste bli perfekt den här gången.

Kiba köptes på en bensinmack och Kami var tänkt som en hjälp för att minska Kibas rädslor. Kiba var alltid speciell. Att han inte var åtta veckor när vi hämtade hem honom blev så småningom uppenbart även för mig. Innan honom hade jag aldrig haft en hund och trots mitt överflöd av utläst hundlitteruatur inför att han blev min var det ändå inget som kunnat förbereda mig på hur det verkligen skulle bli.

Det är så mycket där. Så mycket med Kiba och Kami som gör att jag trycker ned mig själv. Främst hur Kiba blev köpt (jag var jävligt naiv och trodde på fullt allvar att allt gick rätt till) och med Kami handlade det mer om hans skällande. Jag vet inte om jag brukade inbilla mig folks blickar, om de verkligen var sådär dömande som jag fick för mig.

Och sedan alla år av festande, pillerknaprande och självskadebeteende. Så många gånger har jag sågat mig själv till de förbannade fotknölarna mentalt när det kommit till mitt hundägarskap.

Och nu, 17 år efter att jag först blev matte har jag nu en ny valp att ta hand om. Att uppfostra. Veckorna innan vi hämtade hem Knut var oändligt långa. Det kändes som att minuterna segade sig förbi. Allt skulle som sagt gå rätt den här gången. Jag var ju ingen nybörjare längre och dessutom hade jag två valpar samtidigt förra gången, hur svårt kunde det egentligen bli med en?

Idag har vi varit på valpkurs. Första sessionen. En fantastisk hundtränare håller i kursen (Hardstyles) och om någon skulle fråga mig hur det gick skulle jag ärligt säga att det gick bra. Jag fick väldigt mycket bekräftat, att så som jag tänkt stämmer. Det var också kul, både att träna med Knut men också se Martin utvecklas framför ögonen på mig. Vi fick bra läxor och det var precis så lärorikt som jag tänkt mig.

Ändå ligger jag här i sängen med en ångest som försöker inbilla mig att allt står i brand. Att problemen vi har med Knut, problem som jag egentligen vet är helt vanliga valpproblem, är mitt fel. Att jag skapar dem pga mina mentala problem. Jag kan inte komma bort från de där hemska och själadödande tankarna om att psykfall som jag inte borde ha hund.

Det är så tärande. Och Martin är ett under av tålamod, validering och kärlek. Utan honom hade det här aldrig gått. Någonstans längs vägen har jag förlorat all tro på mig själv som hundägare och jag hatar det, för någonstans där inne är det en röst som skriker att jag visst är kompetent som fan.

Men det är mycket annat också som pågår. Hela jag är en enda stor sårbarhet och jag misstänker att jag närmar mig en burnout igen. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska lyckas stoppa det. Martin och jag ska flytta till en fantastisk lägenhet i juli och det kräver en hel del av oss innan vi är redo för flytt. Allt som ska lösas. Försäkringskassan som ska kontaktas och alla förbannade intyg och skit som måste in. Visningar av lägenheter. Kontakt med myndigheter. Folk. Jag är så mentalt slutkörd och vill hälften av tiden inte lämna Martins lägenhet. Plötsligt har även Kumla blivit hektiskt och påträngande och fyllt med människor och deras dömande blickar. Och så är det Beltaine imorgon, något jag såklart vill fira men som just nu mest bara känns energikrävande.