nittiotvå

Det har gått så lätt för mig att glida in i en vardag, och ett liv, med Martin. Lätt och smidigt utan några som helst krockar. Att två personer kan passa så bra ihop som vi gör, det hade jag nog aldrig trott var möjligt. Tillsammans med honom är det mesta så mycket enklare. Det är lättare att finna en mening med att gå upp ur sängen varje dag och hela tiden skapar vi nya saker att se fram emot. Små saker. Stora saker. Vardag och äventyr.

Jag är så lycklig, precis som jag skrivit x antal gånger tidigare. Inget ligger och skaver mellan oss. Han förstår mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt och han validerar mig per automatik. Ändå sitter jag här i soffan, efter en otroligt mysig kväll, och har nyss stoppat i mig fyra Atarax. Martin ligger och sover och jag har lugnat ned min hjärna med läsning men just nu är det tufft. Min hjärna spökar med mig igen och det kommer på riktigt från ingenstans. Den där rädslan för att bli lämnad. Den enda trigger jag kan komma på är att vi lite kort pratade om när vi bestämde oss för att bara vara vänner, något som egentligen var bra. Det var på väg att gå för fort fram och jag hade inte helt släppt K. Dessutom gav det oss en chans att bygga relationen på vänskap.

Jag vet att vi är på samma plats. Att vi vill samma saker och är exakt lika tacksamma för att vi funnit varandra. Jag vet att han vill ha en framtid tillsammans med mig och när han ser på mig finns inget annat än kärlek i hans ögon. Och allting är så lugnt och smidigt mellan oss. Vi har inte ens varit griniga på varandra.

Så varför har den där separationsångesten/skräcken dykt upp? Hur kan det vara så svårt att våga lita till mitt förnuft när känslorna skriker att jag inte alls är värd det här. Att Martin, och det här livet vi håller på och bygger med varandra, är för fint för mig? Att jag inte är värdig. Värd. Att jag är en alldeles för dålig person för att förtjäna att må såhär bra.

Det är svårt när känslorna bråkar. När de tar sig in trots att jag är omgiven av lugn och helande krafter. Jag älskar det här livet för mycket. Det är på riktigt som att hitta hem. Och hur kan jag vara värd det?

Nu ska jag stoppa öronproppar i öronen och låta tabletterna verka medan jag fortsätter läsa tills jag är redo att lägga mig intill den här mannen som på kort tid blivit så obeskrivligt viktig för mig och mitt välbefinnande.

Han är magisk.